#metoo-tankar!

För någon vecka sedan började kvinnor världen över att säga ifrån. Det ska INTE vara okej med övergrepp av något slag. Genom att ”vittna” om att jag och hon och hon och dem varit utsattas, så synliggjordes de sämsta patriarkalaste sidorna ordentligt. Med anledning av den väldigt spridda hashtag-kampanjen #metoo, så började jag fundera på om det hänt något sen jag var ung.

Jag tror att alla kvinnor, flickor, damer och tanter blivit utsatta. Det har jag också. Jag är övertygad om att den stora majoriteten av oss har sökt ”felet” hos oss själva. Vad gjorde jag? Vad sa jag? Hade jag kunnat undvika att han (det är oftast en han) sa eller gjorde så mot mig. Svaret är nej! Det är inte ditt fel. Inte ”mottagarens” ansvar. Det är ”sändarens”! I vissa fall så illa som förövarens. Men aldrig, aldrig är ansvaret ditt. Hur du än är klädd eller ser ut. Din kropp är alltid din och den är inte någon annans att yttra sig av, förfoga över, kommentera, kränka eller utnyttja.

Varje människa är ansvarig för vad hen säger eller gör. Varje människa som utsätter någon för en kränkning av verbalt, fysiskt eller psykiskt slag har valet att göra detta eller att avstå. Där ligger ansvaret och där ska felet placeras! Oavsett hur du förmår att bemöta det som sker. Apan sitter alltid på förövarens axel. Minns det om eller snarare när det sker.

Har det då hänt något? Jag hoppas det. Jag hoppas att medvetenheten hos män blir större och större. Alla är något till någon kvinna, barn till en mamma, pappa till en dotter, har en syster en hustru eller en god kvinnlig vän. Det borde faktiskt vara tillräckligt för att tänka efter före…

Jag tror att detta rör sig framåt i kollektivet män och deras medvetande om än i väldigt maklig takt. Det är dock när en man tar det som en personlig uppgift att ansvara för som något händer. När en kommentar om en kvinnas utseende undviks, för att det faktiskt inte är okej att bedöma en annan människas utseende. Det är när män agerar och reagerar på andra mäns beteenden och uttalanden och säger just ”Nej, lägg av. Det är inte okej!” Det är då det verkligen börjar hända något.

Till dess så är det nog så att det är tjejerna själva som får ta ansvar för att förbättra killarnas beteende genom att markera på alla sätt och vis. Jag hoppas att det kan ske parallellt i en större utsträckning.

I väntan på det får nedan beskrivna berättelse, från två skilda händelser, då jag och min dotter var jämngamla, bli en skildring på att även om inte mycket händer. Även om jag kanske borde ha gjort mer som mamma för att rusta mina döttrar för det patriarkala samhället så kan jag inte ha misslyckats helt.

Sverige 2017:
Min dotter, 23-år arbetade i somras som museipedagog på Seglora kyrka på Skansen. En eftermiddag kom ett franskt par in tillsammans med sin dotter i övre tonåren. Mannen ville konversera på franska. Min Julia talar inte franska. Mannen insisterar ett par gånger, vilket verkade besvära hans egen dotter påtagligt. Tillslut kollar mannen in Julia från topp till tå och säger med en menande blick ”Have you never been with A french man? Hö hö!”

Julia svarar honom genast. Sånt där ska inte du säga. Det är högst olämpligt. Överhuvudtaget och i synnerhet i en kyrka. Hade du tilltalat en dam på det sättet i Seglora kyrka på 1700-talet, hade det blivit kyrksocken för din del!

En julidag 1995, då jag nästan var 23 år, gick jag i långshorts och långärmad tröja (ni vet svenska sommrar…) på Storgatan i Luleå, då en man i uppskattningsvis 50-års åldern, stoppade mig genom att lägga handflatan på min bröstkorg. Han sa med en självklar uppsyn ”Kan du komma i kväll till Statt? Jag tittade på honom med fågelholksstora ögon. Han fortsatte ”förresten, vad kostar det.” Med samma självklara uppsyn om att han avsåg sig ha rätt till sitt agerande.

Det här var på den tiden då den fysiska resebyrån fortfarande spelade stor roll för charterresenärer. De lockade stort med bilder på lättklädda, asiatiska flickor i solnedgången. Utan minsta eftertanke om vilket underliggande budskap de faktiskt spred.

Jag var 23 år och hade uppenbarligen blivit tagen för en kvinna vars kropp var till salu. För ett det. Ett objekt som en del i den stigmatiserande bilden av en ung kvinna med mitt utseende.

Jag sa ingenting. Jag var mållös. Rädd och ledsen. Jag mer eller mindre sprang därifrån. Sen blev jag arg, på mig själv. Varför hade jag tillåtit att detta skedde? Varför hade jag inte fräst ifrån? Varför kände jag mig äcklad, ja nästan äcklad över mig själv?

Jo, jag förstod inte då att det inte var mitt fel. Det var hans och bara hans! Gubbäcklets! Jag var 23 år och alltför oerfaren och otränad för den typen av oacceptabelt beteende.

I dag är jag 45 år. Jag vet att ett sexistiskt påhopp, en fysisk kränkning, ett övergrepp aldrig är mitt eller någon annan utsatts fel.

Idag agerar jag. Reagerar. Gör min stämma hörd. Jag är äldre, klokare, mer tränad och erfaren nu. På gott och ont. Jag är sällan mållös nu för tiden. Jag ska inte säga aldrig, för det finns knäppgökar som faktiskt fortfarande förvånar en.

Jag har också så mycket mer att värna om. Framtiden för mina döttrar och dotterdotter. Jag har också ett ansvar att fostra min son. För han ska veta att han har så många viktiga kvinnor, systrar, syskonbarn att stå upp för.

Det är sorgligt att jag vet att de liksom jag själv och så många medsystrar kan hashtagga sig med #metoo-taggen.

Jag är ändå inte beredd att lägga ner kampen mot sexism och könsmaktstrukturer. Jag rentav vägrar ge upp. Jag önskar så att Amelia, mitt barnbarn, ska slippa göra den taggningen.

Om vi går tillbaka till händelserna på Seglora kyrka och det faktum att samma dotter är aktiv i en tjejjour. Och att den andra är en extremt svårslagen, verbalutmaning för en antifeminist. Ja, då förstår ni ungefär hur stolt jag är över mina döttrar. Och var min drivkraft om en bättre, jämställdhet och mer feminstisk värld finns.

Annonser

Politik är ett 24/7-engagemang!

Copyright Andreas Harnemo - Snow Garden AB 2015

Copyright Andreas Harnemo – Snow Garden AB 2015

 Under senaste mandatperioden har uppdraget som politisk gruppledare blivit svårare. Skälet är att information undanhållits större del av oppositionen. Det är uppenbart att man måste vara inbjuden till rätt möte. Möten som sker i hemlighet, bakom stängda dörrar.

Jag har aldrig blivit inbjuden dit. Med sådana villkor spelar inte ens 100% närvaro på arbetsutskotten någon roll. Information undanhålls mig, som så obekvämt antas sitta inne med annan åsikt. Det har blivit allt tydligare att det beror på att jag inte accepterat att sitta tyst i knäet på kommunstyrelsens viceordförande.

Efter valet 2014 gjordes en revidering av arvodessystemet i Luleå kommun. Alla gruppledare i kommunfullmäktige (KF) omfattas av framförallt skriftens åttonde paragraf.
I denna handling regleras arvoden, pensioner och aktuella arbetsuppgifter mm. Gruppledare i kommunfullmäktige med uppdrag på betydande del av heltid (40 % eller mer)  

Arvoden för gruppledarna och övriga förtroendevalda fastställdes av KF.
För vänsterpartiets gruppledare, det vill säga undertecknad, innebar det ett fastställt arvode på 66 procent av ett riksdagsarvode, även kallat grundarvode.  Procentsatsen bestäms utifrån antalet mandat i KF.

Anställd vs. förtroendevald
Den stora skillnaden mellan att vara anställd och förtroendevald är att det ena är ett arbete, med krav på att gällande lagar och anställningstrygghet finns. Ett förtroendeuppdrag är inget arbete. Det är ett förtroende som ges den som innehar uppdraget. Det förpliktar. Det gäller att kunna företräda sitt parti och vara ansvarig gentemot de som ger en förtroendet.

Ett arbete förpliktar på annat sätt. Alltid med förutsättning att man kan klara av sina arbetsuppgifter.  2014 hade jag varit helt tjänstledig och borta från arbetet i fyra år.
En mandatperiod till skulle bli sammanlagt åtta år. Det hände mycket inom mitt arbetsområde på de första fyra åren, fick jag veta av mina tidigare arbetskollegor.
Det skulle hända mycket på fyra år till. Jag ville upprätthålla min kompetens och mitt yrkeskunnande.

Mitt arbete i statlig tjänst
Jag arbetar med kvalificerat handläggningsarbete på Försäkringskassan. Arbetet är kopplat till lagstyrda regelverk och det innebär kontinuerlig utveckling och förändring. När jag går på arbetet är jag en del av det svenska socialförsäkringssystemet. Det kräver en del av mig, men det ger också positiv energi tillbaka i min verksamhet som politiker.

Jag är duktig på mitt arbete. I vilket jag möter människor i stort behov av stöd från samhället. Jag hjälper dem och jag gör skillnad för dem. Mitt förvärvsarbete och mina politiska förtroendeuppdrag går i viktiga delar hand i hand.

Vänsterpartiet har varit högst delaktig i genomförande av ett tryggt socialförsäkrings-system. Vi driver ständigt krav på bättre statlig fördelningspolitik, för att minska avstånden mellan de som har mest i samhället och de som har lite eller inget alls. Just de människorna, de i behov av den politik vänsterpartiet driver, möter jag i mitt arbete med på Försäkringskassan. Det förstärker min uppfattning om att den politiska väg jag valt är bra. Ja, faktiskt bäst!

Förtroendeuppdraget som gruppledare
Kortfattat innebär förtroendeuppdrag som gruppledare i Luleå kommun, precis det som om står i reglementet. En person från varje parti utses till att stå till kommunstyrelsens (KS) förfogande.

Jag fullgör de åtaganden som reglementet innebär.  Utöver det gör jag en hel del som inte reglementet uttrycker för att leda, administrera, organisera och stötta vänsterpartiets alla förtroendevalda med kommunala uppdrag.

Jag har även tagit på mig några politiskt fördelade ”extraknäck” inom kommunen. Det berikar mig som politiker. Jag är glad över att för Luleå kommuns räkning få ägna mig åt frågor om besöksnäring och handel, trygghetsfrågor för våra kommuninnevånare. Jämställdhet inom kommunens verksamhet och folkhälsa för alla Luleås drygt 76 750 invånare, såväl unga som gamla, kvinnor, flickor pojkar och män.

Ansvar och åtagande som arvoderad gruppledare
När det gäller mitt ansvar för att tillgodogöra mig information och bereda frågor KF för min grupps räkning, så jag har fullgjort mina åtaganden. Det kommer jag att fortsätta göra.

Majoriteten har däremot inte fullgjort sin skyldighet att visa på så kallad transparens.
Om  information undanhålls spelar det ingen roll hur många sammanträden en deltar vid. Vänsterpartiets representanter har en sammanlagd 100-procentig närvaro i utskott, beredningar mm. Det hjälper ändå inte om information, till och med på direkta frågor undanhålls då. Det och inget annat är enda anledningen till att jag inte kunnat verka fullgott som gruppledare i min grupp.

Undanhållande av viktig information
Ett exempel är då det vid Luleå kommunföretags möte någon vecka innan budgeten i Luleå skulle tas för  2018-2020, informerades om att det kommunala bostadsbolaget Lulebos bolagsstämma skulle flyttas. Jag frågade varför? Svaret jag fick var att det helt enkelt ”bara var en information”.

Två veckor senare, en sen torsdag eftermiddag, mejlades ett ärende om uttag från Lulebos konto värt 400 miljoner kronor ut. Underförstått antyddes att ärendet skulle tas som extraärende vid ett möte direkt efter helgen. Detta var alltså anledningen till att bolagsstämman skulle skjutas fram.

Jag frågade vid KS-mötet där ärendet hanterades: fanns information och kännedom om detta ”400 miljonersärende” redan vid mötet där jag mer eller mindre nekades ett ärligt svar. Svaret var ja. Informationen fanns redan då, men den mörkades av socialdemokraterna..

Ett annat exempel  är de väldigt uppmärksammade turerna kring de så kallade Luleboaffärerna, då sossarna gick i främsta led för att driva igenom en massutförsäljning av allmännyttans hyresrätter.

Den 2 maj 2015 kom en kallelse till ett extra styrelsemöte i Luleå kommunföretag AB, där jag är ledamot. I kallelsen fanns ingen information om vad ärendet handlade om. ”Handlingar delas ut vid sammanträdet”, var enda information som gavs.

Vid mötet den 8 maj kom informationen om massutförsäljningen. Ett beslut värt mellan tre och fyra miljarder. Ingen i styrelsen visste något, förutom moderaternas gruppledare, som deltagit i underbordförhandlingar bakom stängda dörrar. Mörkläggningen hade varit total.

I just ”Luleboaffären” fick vi i vänsterpartiet däremot en hel del informationsmaterial genom andra kanaler. Personer på olika positioner i politik och samhälle, som inte ville vara öppna uppgiftslämnare till dolda, hemliga uppgifter. Uppgifter som innehöll mer fakta än den vi delgivits och som vi övriga in i det sista undanhölls.
Så ska det inte vara i en öppen kommun.

Förväntningar från mig som gruppledare och statstjänstekvinna
Som gruppledare förväntar jag mig att få den information som behövs för att fatta beslut. All information, inte minst den som finns då jag frågar efter den.

Jag förväntar mig att bemötas med respekt för det arbete jag utför som politiker och som tjänsteperson i statligt arbete. Jag kräver av mig själv att det ska gälla omvänt.

Jag gör ett bra arbete som gruppledare och jag är stolt över  mitt partis bidrag i Luleåpolitiken. Våra politiker i vänsterpartiet är duktiga och förtroendeingivande.
Jag vet också att det finns personligt förtroende för mig, som politiker.
Internt i partiet och från medborgarna.

Den tydliga (s)lutsatsen
I Luleå har socialdemokraterna drygt 48 procent av väljarnas förtroende i KF. Förtroende kan man både inne ha och mista. Det finns underlag för ett brett vänsterinriktat styre. Men politiken går bara än mer höger ut, för varje sammanträde som genomförs. Den ideologiska inriktningen är tydlig.

Min slutsats när det gäller den politiska utvecklingen i Luleå kommun är att den inriktningen fortsatt kommer att vara socialdemokraternas linje. Jag  förväntar mig alltså inte att jag ska bli inbjuden till maktens inre korridorer. Det är redan trångt i majoritetens knä, där sitter sedan länge moderaterna.

//Nina
(Som denna dag firar 43 år i Sverige. Svensk blev jag först den 15 september 1974)

För den som är intresserad av siffror, följer här lite sådana
Det är en sammanställning över kommunalråden (S) och samtliga partigruppledares närvaro på kommunstyrelsen samt fastställt arvode i procent av ett riksdagsarvode under innevarande mandatperiod.

Anette Asplund (KD) 27 av 31. Anette får 47% : 351 936 kr/år
Anders Josefsson (M) 24 av 31. Anders får 80% : 628 992 kr/år
Carola Liden (C), 31 av 31. Carola får 47% : 351 936 kr/år
Erland Nilsson (LPO) 30 av 31. Erland får 41% : 307 008 kr/år
Jan Nyberg (MP), 28 av 31. Janne får 66% : 441 792 kr/år
Jonas Brännberg (RS), 28 av 31. Jonas får 47% : 351 936 kr/år
Niklas Nordström (S), 22 av 31. Niklas får 95% : 711 360 kr/år
Nina Berggård (V) 29 av 31. Undertecknad får 66% : 441 792 kr/år
Thomas Olofsson (L), 29 av 31. Thomas får 60% : 396 864 kr/år
Yvonne Stålnacke (S), 30 av 31. Yvonne får 105% : 786 240 kr/år

Arvodet består av ett grundbelopp och ett tillägg per mandat i kommunfullmäktige. Grundbeloppet är 35 % av riksdagsledamots grundarvode. Tillägget per mandat är 6 % av riksdagsledamots grundarvode. För 2015 har riksdagsledamots grundarvode fastställts till 61 000 kronor. Det innebär att grundarvodet uppgår till 21 350 kronor och att tillägget per mandat uppgår till 3660 kronor år 2015. Totala arvodet kan dock inte uppgå till högre belopp än 80 % av arvodet för kommunstyrelsens ordförande.

Övriga förtroendevalda som får arvoden för uppdrag på betydande del av heltid:
Socialnämndens ordförande Margareta Bladfors, 90 procent: 673 920 kr/år
Barn- och utbildningsnämndens ordförande Carina Sammeli, 85 procent: 636 480 kr/år Stadsbyggnadsnämndens ordförande Lenita Eriksson , 85 procent: 636 480 kr/år
Miljö- och byggnadsnämndens ordförande Göran Öhman, 85 procent: 636 480 kr/år Fritidsnämndens ordförande Inger B Larsson, 40 procent:  299 520 kr/år Kulturnämndens ordförande Omar Jakobsson, 40 procent: 299 520 kr/år Kommunfullmäktiges ordförande Marita Meetz, 40 procent:  299 520 kr/år

Bilden i ingressen har jag lånat från kommunens hemsida. Det är en bild som jag gillar och copyrighten är fotografens.

ECCAR-motion i fullmäktige

Fru ordförande, presidium, fullmäktige och åhörare.

Vänsterpartiet har i denna motion till KF hemställt att Luleå kommun ska ansluta sig till Nätverket ECCAR, samt att Luleå kommun tar fram en handlingsplan för kommunens arbete mot rasism och diskriminering utifrån ECCARs 10-punktsprogram.

Vi vet att det finns en stor majoritet bland Luleåborna, som är med oss i vår förhoppning om att Luleå får en än starkare antirasistisk profil. Det har vid flera tillfällen visat sig vara så, då Luleåborna slutit upp i solidaritet i tanke och handling.

I grunden utgår vi från att dessa tankar finns även i fullmäktige och vi trodde faktiskt att den här motionen skulle vara en självklarhet att få bifall till. Vi är och vill ju vara i framkant när det gäller integration och då känns det självklart att vi också är på tårna när det gäller antirasism.

Integration handlar om den process där invandrare, nya svenskar, får del av samhället, blir en del av samhället och därtill också svenska medborgare.

Rasism har att göra med diskriminering baserat på exempelvis hudfärg, härstamning, religion. Rasism utövas av majoritetsbefolkningen mot en minoritet.

Jag tänker att vi behöver fortsätta arbeta med integration på ett bra sätt. Samtidigt acceptera och synliggöra att vi inte är befriade från rasism och att det är politiskt viktigt att ta ställning mot.

Från vänsterpartiet är vi beredda på att vara en del i det arbete, som vi yrkar på ska genomföras i och med ett deltagande i ECCAR. Jag vill därför yrka bifall till motionen.

För den som inte känner till det så är ECCAR förkortningen av European coalition of cities against racism.

I Sverige samordnar SKL ett nationellt Nätverk och inom detta nätverk åtar sig medlemskommunerna att ta fram ett 10-punktsprogram mot rasism och diskriminering. Det har visat sig vara ett bra, kreativt och nyttigt nätverk att vara med i, menar bland annat den tjänstkvinna från vår grannkommun Piteå, som jag varit i kontakt med. Piteå har deltagit i nästan fem år i ECCAR.

SKLs samordning har hittills varit kostnadsfritt och deltagande representanter från de dryga 30 deltagande kommunerna har enbart haft självkostnader för den faktiskt deltagande individ, som närvarat vid de 3-4 nätverksträffarna som ordnas årligen. Där erfarenhetsutbyte sker och omvärldsanalyser kontinuerligt görs. Förvisso har intresset ökat för deltagande från kommunerna, så på sikt kan det möjligen bli tal om en liten avgift enligt En nätverkstjänstperson på SKL.

Är detta för smalt? Är detta för dyrt? Det är två skäl som anförts i svaret, som har ett i stort sett uteslutande tjänstemannaperspektiv.

Nä vi tycker inte det. Vi tror att det är en absolut framgångsfaktor för ett växande, välkomnande Luleå, som till påtaglig del kommer att bestå av människor med annan hudfärg, etniskt och kulturellt ursprung.

Ett bra integrationsarbetet görs i samspel mellan berörda, som är en del av det. Ett antirasistiskt arbete likaså. Rasism å sin sida, växer fram och gror på ett helt annat sätt. Det behöver vi arbeta mot. Kontinuerligt.

Kostnaden då? Det har ju i svaret, påtalats att resurser saknas. Det kan vi inte hålla med om. Det är en prioritering man gör och i detta fall en högst politisk sådan. Självkostnadspris för detta viktiga nätverksdeltagande.
Det har Luleå råd med. Alternativet riskerar att bli för dyrt.

Läs gärna en debattartikel på ämnet http://www.kuriren.nu/opinion/vansterpartiet-vill-garna-natverka-nm4531088.aspx

Budgetfullmäktige anno 2016

Huvudanförande vid Budgetfullmäktige 2016-11-22

Fru ordförande etc
Ni har ju alla haft möjligheten att läsa Vänsterpartiets budgetalternativ, så jag ska istället för att i detalj gå in i det, passa på att berätta om kvinnorna i mitt liv.

För genomgående i mitt liv har varit att jag rört mig i sfären av kvinnor.
Viljestarka kvinnor, som oftast gått sin egen väg, brutit traditionella normer och förväntningar. Kvinnor som inspirerat mig och som fått mig att arbeta vidare, inte minst i politiken.

Jag brukar prata om främst två förebilder, Moder Theresa, som lämnade ett välordnat liv för att missionera och starta barnhem i asiatiska slummen. På ett sånt barnhem spenderade jag förmodligen mina först två år i livet.

Den andra, som säkert många av er hört mig berätta om är min mormor. Min mormor som var bland de yngsta i en syskonskara av 11 barn. Min mormor, som vägrade att bara ”bli gift”, som döttrar förväntades göra i Sverige för 100 år sedan.

Min mormor som genom hela livet utstrålade vilja och mod att stå upp för det hon trodde på. Min mormor som gifte sig först sent 1930-tal, då kvinnor fick vara yrkesverksamma, trots en guldringar på fingret.

Även nu i dag 2016 så känner jag mig tacksam över att vara omgiven av starka kvinnor. I min fullmäktigegrupp och i vårt parti finns exempel på dessa viljestarka kvinnor, som arbetar för det de och jag tror på. Kvinnor och vänner som ger mig inspiration.

Också mina döttrar och sen i augusti, mitt barnbarn, ger mig inspiration och kampande för att nå fram till en bättre värld. En bättre värld för dem och alla andra flickor och kvinnor, men också för alla pojkar och män. Och givetvis så delar jag och mina medsystrar hoppet och kampen med en hel del kloka pojkar och män.

Med det sagt är det inte konstigt att det är en väldigt feministisk budget som vårt parti lagt på bordet i dag. En budget som förstärker välfärd, rättvisa och solidaritet. En budget som välkomnar mångfald och som välkomnar många hem till Luleå. En budget som lyfter förslag för att lyfta unga både i skolan och på arbetsmarknaden.

I vår budget vill vi möjliggöra förbättringar inom skolan och omsorgen. Vi vill stärka unga kvinnor och deras rätt och möjlighet till det offentliga rummet. Vi vill ge ökat skydd till de kvinnor som tyvärr redan hamnat i svårigheter. Vi vill att elever, barn och unga och också elever ska må bättre på sina arbeten och sina arbetsplatser. Genom elevhälsoinsatser, genom fasta vikariepoolen, genom minskade barngrupper i fritidshemsverksamheter.

Detta är några av de i satser vi vill förstärka den budgeten som lagts från majoritetspartiet och som vi tror på. Mina fullmäktigekamrater från Vänsterpartiet återkommer i debatten.

Bifall till Vänsterpartiets förslag till alternativ Strategiska Plan och Budget 2017-2019.

Nina Berggård (V)

Undertecknad och Amelia. En del av framtiden och min inspiration.

Undertecknad och Amelia. En del av framtiden och min inspiration.