Nordströms agerande -en del av ökat politikerförakt.

I Luleå ska det säljas ut en stor del av allmännyttan. Det tror jag inte att någon som är aningen intresserad av det som rapporteras av lokaltidningarna/TV/Radio har missat.

Vänsterpartiet har en tydlig, känd, ideologiskt förankrad bostadspolitik, där allmännyttan, det vi äger gemensamt är något vi starkt värnar om. Allmännyttan möjliggör för en kommun att ha kontroll och driva en socialbostadspolitik.

Sedan 2014 har vi Niklas Nordström som kommunalråd i Luleå. Han är högerinriktad till sin politiska läggning. Det är mindre bra, tycker jag, men det är hans val och hans åsikt. Och varför inte? Det skulle ju kunna vara lite av grund för spännande debatter om debattnivån hålls på högnivå, ideologisk snitsighet och respekt för varandra.

Niklas Nordström, har ett förflutet som SSU-ordförande, oppositionsråd i Nacka och PR-person/lobbyist hos PR-byrån Prime. I allt detta har hans höger profil varit känd och inte minst blev den tydlig i den sk Prime-affären. En ganska gedigen bakgrund får man tillstå. En bakgrund som borde kunna rendera i en högre nivå på debatten än den som Nordström visar upp som vice kommunalråd i Luleå (en förkortning av kommunalråd och vice ordförande i Kommunstyrelsen).

Tyvärr så är det inte så. Även om Nordström som heltidspolitiker, med tillgång till tjänstemannastab av stora mått (vi oppositionsgrupledare får göra ”grovjobbet” själva), borde kunnat ta sig tid för en politisk och välformulerad debatt så avstår han. Istället väljer han att hålla sig till pajkastning. Denna kan ske både till vänster och höger, men då vi i Vänsterpartiet trots att vi endast har fyra mandat, är ett starkt oppositionsparti, riktas pajasen ofta mot oss. Här vill jag lugna oroade läsare och sympatisörer. Detta beteende kommer inte att tysta oss!

Vid flera tillfällen dessa 19 månader som Nordström varit vice kommunalråd i Luleå har han aldrig, jag upprepar aldrig, velat föra en saklig, respektfull debatt. När vi från mitt parti, andra partier eller exempelvis kvinnliga fredsaktivister och kärnkraftsrörelsens representanter har haft annan åsikt än Nordström och dessutom valt att framföra den, så har Nordström tagit till okvädningar, förlöjliganden och påförande av åsikter andra än dem vi faktiskt har. Och allt har gjorts på en mycket låg debattnivå.

I detta inlägg vill jag ta upp just den nu högaktuella frågan om Lulebos utförsäljningar. Nordström har mötts av motstånd. Detta har han inte uppskattat. Till skillnad från vad man hade kunnat förvänta sig av en person med hans ansvar och möjlighet att driva politik, har han inte hållit debatten på en respektfull nivå. Han har kränkt, häcklat, nyttjat åtskilliga härskarmetoder och kastat glåpord omkring sig.

Tidigare under denna vice kommunalrådsperiod kallade han oss för kommunister, då vi hade andra politiska uppfattningar. Nu är vi vänsterextremister. I sociala medier slår Nordström inte bara ”under bältet” utan snarare under ”skosulenivå”, då han svänger sig med yttranden som ”vänsterextremisterna klarar inte att acceptera demokrati” , ”extremvänstern tycker som SD” och ” jag är vald 80% av fullmäktige tycker som jag V och SD är mot” (jo, jag förstår att några reagerar på jag, jag, jag. Partiet är nog underordnat).

Med anledning av att nivån nu sjunkit till både öknamns-debatt och ”guilt by assosciation” vill jag klargöra följande:

Den 8 maj, på sittande mötesbord, lyftes denna fråga ”från intet” på Luleå kommunföretag ABs bord. I direkt anslutning till detta lämnade undertecknad in en reservation (särsilt yttrande). Vi har därefter drivit vår syn på frågan, vi har ordnat möten, hållit appelltal, delat ut flygblad och sist men inte minst: Vi lämnade in egna yrkanden i Kommunfullmäktige i frågan. Vi har alltså bedrivit politik för att lyfta fram vår syn på allmännyttan. Vi har inte kastat paj!

Vid kommunfullmäktige lade V, FP, M och MP fram egna förslag, varav MP fick stöd av SD. Jag vill dock inte på något sätt antyda att MP och SD har gemensam politik. Med tanke på Nordströms yttranden på sociala medier, så vore det dock lämpligare om han påstod något sånt istället för att koppla ihop oss i V med SD. Fast det skulle ju inte fylla hans retoriska syften. Dessutom är ju MP och S de som har ett valteknisk samarbete och som också lägger gemensam budget i Luleå. Undertecknad konstaterar dock att det allt oftare känns som att Nordström driver socialdemokraterna mot höger. I Lulebo-frågan lade till och med Folkpartiet liberalerna förslag som stod till vänster om Nordström.

Detta var ett klargörande som jag vill avsluta med att be er alla notera att: Det sätt som ledningen agerar och uttrycker sig på i en organisation. Det sättet blir normen. Det sprids nedåt i organisationen, i detta fall troligen i både politiker- och tjänstemannaled.  Förr eller senare blir det okontrollerbart och hejdlöst nyttjat. Ett sätt att imponera på ledningen kanske? Vi har sett många exempel på detta, både i det offentliga och i det privata. Ta vilken ”skandal” som helst.

I Luleås fullmäktige har vi under alla år fram till 2014, trots ideologier och pariblocksförankring, haft sakliga, vältaliga, respektfulla debatter. Vi har uppskattat varandras oliktänkande, för det föder nya idéer och skapar ofta något ännu bättre. Debattklimatet har förändrats på alla punkter sedan dess. Det är givetvis inte endast Nordströms fel att debattnivån i politiken sjunker, men han som ledargestalt bidrar enormt till att lägga ribban. Redan på det andra sammanträdet i kommunfullmäktige som han deltog i hävde han ur sig bombastiska beskyllningar och nedsättande epitet gentemot Vänsterpartiet mfl.. Det sätter normen -förr eller senare.

Jag hoppas för Luleå  skull och för den politiska, viktiga debatten, för medborgarnas rätt till representation av värdigt slag, att Nordströms beteende inte blir norm i Luleå kommun. Han om någon bidrar till att politikerföraktet ökar. För när inte ens politiker kan agera respektfullt mot varandra, varför skulle då medborgarna behöva ta det ansvaret.

Är hon inte lite väl vit?

Tankarna och återblickarna över livet kan falla lite olika när saker och ting ställs på sin spets. Det var jag som ställde den där frågan. Någon gång i tidiga första adventsgryningen för 21 år sedan. ”Hon” var min förstfödda dotter, vid tillfället en dryg timme gammal och bortsett från att hon var lite väl vit, så var hon givetvis vackrast i världen. 

Den här veckan har verkligen varit ”extra allt” i politiken. Regeringskris, SD på frammarsch, Ögren i ”avslöjande” presskonferens. Journalisterna har verkligen haft att göra. Vi politiker också.

Jag har precis, som jag antar andra ”politiekernördar”, suttit stundtals klistrad framför TVn och konstaterar att en aldrig kan vara säker på hur/vad/vart det bär i väg i politiken då ett parti med rötter i nazismen styr landets politiska agenda och alla andra partiers ledare verkar vilja skylla på varann. Det är mycket att reflektera över med anledning av dagsaktuell politik.

Den största reflektionen jag gjort i veckan. Nästan som en a-ha upplevelse gjorde jag dock över mig själv. En reflektion som kändes obehaglig, märklig och orättvis, men också sann just där och då.

Vid tre tillfällen i livet har jag fått vara med om det fullkomligt, fantastiska att ha blivit blixtförälskad. Julia, Maria och Artur heter föremålen för dessa förälskelser. I nio månader vardera har en gått och funderat på det där små liven. Vem det är och hur det ska bli när men får mötas. Lika förälskad som fascinerad har jag också blivit över hur man på bara ögonblicket kan känna att det var just hen hela tiden. Alla de där nio månaderna, fyrtio veckorna och 240 dagarna, som graviditeterna varade.

Som förälder kanske en inte alltid uppskattar ens barns ”eskapader”, men alltid, alltid älskar man den där fantastiska ungen över allt på jorden och kärleken räcker till alla de barn som man förärats eller rent av välsignats med.

För mig var det viktigt att se någon som liknade mig. Se den där likheten och kanske också samhörighet som bara kan ärvas genom biologi och gener. Det hade inte varit det absolut viktigast om livet hade ordnat det för mig på annat sätt, men det var viktigt. Det erkänner jag och kan som förklaring tillägga att som adopterad, var den möjligheten inte aktuell för mig.

Förvisso har min mamma så många gånger berättat för mig om hur hon stod och väntade mig på Arlanda och redan när barnsköterskorna bar in mig från planet, kunde se just min blick genom glasrutorna. Jag antar att redan där uppstod vår samhörighet…men jag har aldrig de facto sett någon som liknat mig, innan mina barn välkomnades till världen av mig och deras andra biologiska hälft.

De har självklart varit de allra vackraste barnen i världen (vi är nog ca 100% av alla föräldrar som lyckas där:-) ) och likheter har synts från bägge inblandade parter. Alla var givetvis av bästa sort, men…nog hade de fått vara lite mörkare! Jo, faktiskt. Ur någon kanske lite småegocentrerad ådra i mig, så fanns önskan och känslan av att det hade ju varit helt okej om de även ”färgmässigt” hade liknat mig lite mer.

Jag sa nog faktiskt rent ut, rätt så förvånad, till den förstföddas far…är hon inte lite väl vit för att vara mitt barn. Fadern såg lite förvånad ut, men vi hade förstås haft olika förväntningar på vår kommande arvinges utseende. Det är ju förstås inget negativt…men som sagt lite ”medfödd solbränna” hade jag ju hoppats på. Jag har till och med genom åren känt mig lite ”svartsjuk” på alla de föräldrar i ”hudfärgsmässiga blandkonstellationer”, som fått kids som verkade ha solat på jordens mest ljudisolerade plats, livmodern, men bara lite….jag har ju fortfarande haft världens sötaste ungar -läs parentesen ovan:-)

För att återknyta till min reflektion över mina egna funderingar. Jag satt vid ett tillfälle i veckan och såg hur en av dessa rasister, återigen fick utrymme i licensbetald TV-kanal och tänkte, ja nästan pratade högt med mig själv. Det jag sa var tankar/ord, som jag under mina 21 år som mamma aldrig tidigare haft. Jag tänkte ”det är nog tur att de inte är så mörka ändå”….det är nog tur…var jag helt plötsligt nöjd och nästan lite glad!?! Plötsligt var det som om jag väckte mig själv ut en mardröm.

Ett rasistiskt parti har tagit taktpinnen i landet. De demokratiska partierna lägger tyvärr krut på att verka skylla på varandra och jag…ja, jag vet inte. Kanske att jag försöker normalisera det som sker. Kanske är det en slags överlevnadsstrategi för att hantera att mina barn ska växa upp i ett allt mer intolerant samhälle där vardagsrasism blir mer och mer okej. Kanske är det en alltför uppgiven känsla, tänkt av en trött hjärna som inte riktigt hämtat sig efter förra valrörelsen och nu mest troligt måste ladda för en ny.

Jag har funderat mycket på min reflektion och min egen reaktion över den. Jag har faktiskt ännu inte förlikat mig med att tänkt den där tanken. Anpassningen till det fruktansvärda att rasismen vinner mark och att jag tänkt att mina barn på något sätt ska anpassas till det, om än bara i mitt huvud.

Nå, nu har jag funderat och även om alla tankar inte är korrekt och logiskt indelade, så leder min huvudtanke mer och mer åt den där refrängen och de refrängens första rad, som vi brukar sjunga: Upp till kamp!

Dags att ladda om för en valseger för människovärde och solidaritet -oavsett partifärg som jag/du/ni väljer att rösta för!

Det är allt annat än svart eller vitt i politiken!

I måndags diskuterades riktlinjer för politikens närvaro i Luleå kommuns lokaler och verksamheter. Det blev en lång diskussion, även om den inleddes med ett meddelande om att förslaget till riktlinjer ska gå på remiss till partigrupperna. Jag känner mig kluven, mycket kluven. Å ena sidan har vi demokrati i Sverige, på gott och ont. Jag tycker att alla människor ska ha en likvärdig röst i samhället.

Ytterst så kännetecknas den av en allmän och lika rösträtt. Det blir dock svårt att känna sig positiv till att rasistiska och i värsta fall också nazistiska partier ska ha tillträde till våra skolor. Detta beroende på hur riktlinjerna kommer att se ut. Det står dock alla fritt att rösta som de vill. Beklagligt är att så många tänker sig rösta på partier som bygger politik på att dela upp människor och markera vilka som är värda mer än andra genom förtryck och kränkningar.

Radio Norrbotten gjorde en intervju med mig med anledning av den pågående diskussionen. Intervjun bör kunna finnas via denna länk. Ärendet diskuteras vidare och beslut skall fattas i augusti 2014.

Ett litet PS med något ”positivt”. Nya valbilder (se bilden till höger) har tagits och det är troligen så att det finns en del som tycker att jag gjort något bra i politiken och kryssade mig. Lite kul förstås, fastän jag hade förordat Malin Björk som kryss-alternativ.

Första maj, första maj….

Kamrater, första maj-firare! Det är bra att vi samlats här på första maj. För Första maj är en viktig dag, värd att uppmärksamma i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.

Det är valår i år. Super-valår rentav och vi ska rösta både till kommun, landsting och riksdag i höst och vi ska rösta till eu-parlamentet ganska snart. Förra gången det var val till EU-parlamentet var valdeltagandet i Sverige riktigt lågt. Det måste vi förändra.

Alla vi som går till valurnan i de allmänna valen, för att rösta fram en politik för solidaritet, för jämlikhet och för allas lika värden, vi måste också rösta i EU-valet den 25 maj. För utan våra röster, vilka åsikter blir då representerade i parlamentet?

Vänsterpartiets huvudbudskap i såväl maj som i september är det samma – Inte till salu! Det gäller allt från att den enskilda människan rättigheter inte är till salu, till att välfärden inte är till salu.

Kamrater, valet till Eu-parlamentet och valen till kommun, landsting och riksdag handlar om samma sak. De handlar om våra värderingar. Det handlar om vår känsla för solidaritet och rättvisa. Det handlar om att värna allas lika värde och rätt till vård och skola och omsorg. Det handlar om barns rättigheter och kvinnors. Det handlar om transpersoner, bögar och flators rättigheter. Det handlar om att ha lika rättigheter oavsett vilken hudfärg du har eller om du bär kors eller

EU sägs ha börjat som ett fredsprojekt, där vi skulle närma oss varandra och värna om varandras välmående. Kvinnor och barn skulle få bättre levnadsvillkor. Mångfalden skulle öka. Förakt och
förtryck skulle elimineras. Så har det inte blivit. I EU raseras välfärd till förmån för storföretagens krav på vinst.

I EU är bankers behov av hjärt- och lungräddning, viktigare än människors behov av mat och medicin. Jämställdheten minskar. Kvinnors rättigheter ifrågasätts och begränsningar av rätt till abort och preventivmedel, bokstavligen applåderas av de konservativa krafterna i parlamentet. Hatbrotten mot HBTQ-personer ökar i takt med att deras rättigheter fortsatt nonchaleras. Nazismen, rasismen och främlingsfientligheten ökar. Det här sker för att i EU-parlamentet sitter det just nu ett stort gäng politiker som är jättebästiskompisar med varandra och de kan enas kring sitt förakt mot kvinnor, HBTQ-personer och människor med annat ursprung.

Det här kan inte få fortsätta. Era röster måste sätta STOPP för

Kamrater, när ni ska rösta i EP-valet. Tänk då på alla högerextremister, tänk på alla trans- och homofobiker. Tänk på samlingen av sexister och rasister som nu sitter i parlamentet och lägg er röst där den bäst sätter STOPP för dem. Lägg den på en EU-kritisk vänsterpartist med socialistiskt och feministiskt hjärta. Det ska jag göra!

För kvinnor är inte till salu. Välfärden är inte till salu. Allas rätt att vara just den hen är och allas rätt att älska just sin utvalda människa på jorden. Den rätten är inte heller till salu.

Tack!