Är hon inte lite väl vit?

Tankarna och återblickarna över livet kan falla lite olika när saker och ting ställs på sin spets. Det var jag som ställde den där frågan. Någon gång i tidiga första adventsgryningen för 21 år sedan. ”Hon” var min förstfödda dotter, vid tillfället en dryg timme gammal och bortsett från att hon var lite väl vit, så var hon givetvis vackrast i världen. Min första passbild

Den här veckan har verkligen varit ”extra allt” i politiken. Regeringskris, SD på frammarsch, Ögren i ”avslöjande” presskonferens. Journalisterna har verkligen haft att göra. Vi politiker också.

Jag har precis, som jag antar andra ”politiekernördar”, suttit stundtals klistrad framför TVn och konstaterar att en aldrig kan vara säker på hur/vad/vart det bär i väg i politiken då ett parti med rötter i nazismen styr landets politiska agenda och alla andra partiers ledare verkar vilja skylla på varann. Det är mycket att reflektera över med anledning av dagsaktuell politik.

Den största reflektionen jag gjort i veckan. Nästan som en a-ha upplevelse gjorde jag dock över mig själv. En reflektion som kändes obehaglig, märklig och orättvis, men också sann just där och då.

Vid tre tillfällen i livet har jag fått vara med om det fullkomligt, fantastiska att ha blivit blixtförälskad. Julia, Maria och Artur heter föremålen för dessa förälskelser. I nio månader vardera har en gått och funderat på det där små liven. Vem det är och hur det ska bli när men får mötas. Lika förälskad som fascinerad har jag också blivit över hur man på bara ögonblicket kan känna att det var just hen hela tiden. Alla de där nio månaderna, fyrtio veckorna och 240 dagarna, som graviditeterna varade.

Som förälder kanske en inte alltid uppskattar ens barns ”eskapader”, men alltid, alltid älskar man den där fantastiska ungen över allt på jorden och kärleken räcker till alla de barn som man förärats eller rent av välsignats med.

För mig var det viktigt att se någon som liknade mig. Se den där likheten och kanske också samhörighet som bara kan ärvas genom biologi och gener. Det hade inte varit det absolut viktigast om livet hade ordnat det för mig på annat sätt, men det var viktigt. Det erkänner jag och kan som förklaring tillägga att som adopterad, var den möjligheten inte aktuell för mig.

Förvisso har min mamma så många gånger berättat för mig om hur hon stod och väntade mig på Arlanda och redan när barnsköterskorna bar in mig från planet, kunde se just min blick genom glasrutorna. Jag antar att redan där uppstod vår samhörighet…men jag har aldrig de facto sett någon som liknat mig, innan mina barn välkomnades till världen av mig och deras andra biologiska hälft.

De har självklart varit de allra vackraste barnen i världen (vi är nog ca 100% av alla föräldrar som lyckas där:-) ) och likheter har synts från bägge inblandade parter. Alla var givetvis av bästa sort, men…nog hade de fått vara lite mörkare! Jo, faktiskt. Ur någon kanske lite småegocentrerad ådra i mig, så fanns önskan och känslan av att det hade ju varit helt okej om de även ”färgmässigt” hade liknat mig lite mer.

Jag sa nog faktiskt rent ut, rätt så förvånad, till den förstföddas far…är hon inte lite väl vit för att vara mitt barn. Fadern såg lite förvånad ut, men vi hade förstås haft olika förväntningar på vår kommande arvinges utseende. Det är ju förstås inget negativt…men som sagt lite ”medfödd solbränna” hade jag ju hoppats på. Jag har till och med genom åren känt mig lite ”svartsjuk” på alla de föräldrar i ”hudfärgsmässiga blandkonstellationer”, som fått kids som verkade ha solat på jordens mest ljudisolerade plats, livmodern, men bara lite….jag har ju fortfarande haft världens sötaste ungar -läs parentesen ovan:-)

För att återknyta till min reflektion över mina egna funderingar. Jag satt vid ett tillfälle i veckan och såg hur en av dessa rasister, återigen fick utrymme i licensbetald TV-kanal och tänkte, ja nästan pratade högt med mig själv. Det jag sa var tankar/ord, som jag under mina 21 år som mamma aldrig tidigare haft. Jag tänkte ”det är nog tur att de inte är så mörka ändå”….det är nog tur…var jag helt plötsligt nöjd och nästan lite glad!?! Plötsligt var det som om jag väckte mig själv ut en mardröm.

Ett rasistiskt parti har tagit taktpinnen i landet. De demokratiska partierna lägger tyvärr krut på att verka skylla på varandra och jag…ja, jag vet inte. Kanske att jag försöker normalisera det som sker. Kanske är det en slags överlevnadsstrategi för att hantera att mina barn ska växa upp i ett allt mer intolerant samhälle där vardagsrasism blir mer och mer okej. Kanske är det en alltför uppgiven känsla, tänkt av en trött hjärna som inte riktigt hämtat sig efter förra valrörelsen och nu mest troligt måste ladda för en ny.

nejlikaJag har funderat mycket på min reflektion och min egen reaktion över den. Jag har faktiskt ännu inte förlikat mig med att tänkt den där tanken. Anpassningen till det fruktansvärda att rasismen vinner mark och att jag tänkt att mina barn på något sätt ska anpassas till det, om än bara i mitt huvud.

Nå, nu har jag funderat och även om alla tankar inte är korrekt och logiskt indelade, så leder min huvudtanke mer och mer åt den där refrängen och de refrängens första rad, som vi brukar sjunga: Upp till kamp!

Dags att ladda om för en valseger för människovärde och solidaritet -oavsett partifärg som jag/du/ni väljer att rösta för!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s