Inte bara mamma utan potentiell landsförädare också?

I dagarna länkades jag via Twitter till en riksdagsmotion som lämnats in av Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth, bägge representanter för Sverigedemokraterna. Det bär mig nästan lite emot att länka till en sådan motion, men å andra sidan bör alla läsa den och fundera över var och när gränsen för att skapa murar mellan oss människor går. Jag tycker att det är ett dåligt förslag, som jag rent teoretiskt skulle komma att beröras av.

Motionens intentioner är nämligen att peka ut människor med dubbelt medborgarskap, som mindre värdiga att inneha ett uppdrag som ledamot i Sveriges Riksdag. Varför? Ja, skälet är likadant som i de flesta andra av de förslag som ovan nämdas parti kommer med. Skälet är rasism, misstänkliggörande och vilja att skapa murar mellan ”vi” och ”dem”. I detta fall har gruppen ”dem” kommit att även omfatta den grupp svenskar som jag tillhör. Vi som av en eller annan orsak har dubbelt medborgarskap. Vi som, i åtminstone mitt fall, inte identifierar mig som annat än svensk eller kanske allra innerst inne, som tornedaling.

Den fysiskt längsta resa jag gjort i livet (och kanske mentalt också) var den som jag gjorde i augusti 1974. Från ett barnhem för föräldralösa i slummen till generationsboende i lantlig tornedalsmiljö. Resan startade i Dahka, Bangladesh och avslutades nästan 1000 fågelmil därifrån, i Stockholm, Sverige. Denna nätta lilla flygplanstur över halva jordklotet gjordes så här långt i ett sällskap på tre vuxna och 16 småbarn.

I Stockholm väntade mamma på mig för de återstående 125 milen till Kangos i Pajala kommun. Det enda jag har kvar från Bangladesh är några foton, ett utgånget pass, det par skor och den klänning jag reste i och förstås ett medborgarskap. För de bangladeshiska myndigheterna var det en viktig hederssak att åtminstone låta de barn, som de i landet ej själva kunde försörja, åtminstone få behålla en länk till det som var barnens ursprung och historia. Kanske var det också med en förhoppning om att de så kallade banglabarnen skulle känna samhörighet och välkomnande inför framtiden. En känsla av framtidstro och omsorg. Mitt bangladeshiska medborgarskap kan i stort sägas vara borttappat ur det offentliga. Såväl i Bangladesh som i Sverige. I detta ett av världens fattigaste länder var nog inte dataregistret över landets bortadopterade barn det som mest prioriterades

För att sammanfatta: jag är alltså född i Bangladesh, därefter förflyttad via Moskva till Kangos i Tornedalen. Detta har medfört att jag har dubbelt medborgarskap. Det ena i ett land som har en statsapparat med administrativa möjligheter, lagregelerat försörjningsstöd, bostadsbidrag och register i parti och minut. Det andra medborgarskapet i ett land utan koll på alla de cirka 40 miljoner hemlösa som finns. Utan register över barn som lämnat landet för att flytta till nya familjer i andra delar av världen.

Jag är liksom min familj och mina barn svensk, men med dubbelt medborgarskap. Jag känner inga direkta bindningar till mitt tidigare hemland. Jag vet varken mer eller mindre än en annan person i Sverige. Jag vet dock att det är ett land som är en del av min historia, en historia som jag är glad över. Den har gjort mig till den jag är och vill vara. Jag brukar säga att mitt politiska engagemang kommer i den chans jag fick att verkar för solidaritet i ett välfärdsland, med tacksam tanke på vad mitt alternativ i livet hade varit.

Med den bakgrunden så är det klart som tusan att jag, om jag vore Riksdagsledamot, skulle känna solidaritet med det landet där jag föddes och med dess befolkning. Den hårdragna linje av förutfattade meningar om vad dubbelt medborgarskap innebär, som Alfson och Ekeroth påpekar, är dock bara skrämmande okunnig och tragisk. Detta då de påstår att jag och många, många med mig inte är lämpliga som riksdagsledamöter, för att vi skulle ”spionera på” eller vara ”illojala mot Sverige”. Egentligen tror jag de ville skriva något i stil med ”denna grupp är potentiella landsförädare”, men det suddades nog bort på partiets ”nolltolerans-kansli”.

Nog kan det vara fint med lite fantasi, men var får de allt ifrån? Var tror de att ”alla vita svenskar” kommer ifrån? Ja, inte smälte de fram i Stockholm med omnejd efter istiden precis! Jag som trodde det tokigaste förslaget redan var uppfunnet i ”ämnet främlingsfientlighet och rasism”. Förslaget om att villkora svenskt medborgarskap med något slags språkligt körkort. Fast en ska väl aldrig upphöra att förvånas.

I detta fall är det egentligen inte speciellt förvånande. Sverigedemokraterna har ju byggt hela sin politik på att skapa främlingsfientliga murar människor emellan. Sorgligt och illa. Personligen är de enda murar jag vill se och känner mig villig att acceptera fullt ut, inte minst från politiskt håll. De murar som påtalas av Emil Jensen, en artist som jag gillar skarpt. Fast då måste vi vara öppna och vidsynta och kunna se att ”en mur bara är en bro på högkant”. En mur är till för att alla vi människor ska kunna mötas. Jag tror inte Sverige demokraterna vill mötas och tyvärr kommer de nog aldrig heller att bli speciellt öppna och vidsynta heller.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s