Om kärlek tjockare än blod och adoptivrelationer

Oftast när jag läser tidningar blir jag berörd, arg, upprörd eller engagerad av en nyhet om krigshändelser i tredje världen. Om barn som far illa i världen. Om rapporter kring ojämställdhet och orättvisor. Om barn och kvinnor som misshandlas och utnyttjas. Om kapitalistiska intressen som utnyttjar…… Någon gång kan saker också rent av beröra mig på ett personligt plan. Något står skrivet och talar inte bara till min politiska varelse, utan i högsta grad till mitt personliga inre. Visst hänger de delarna ihop, men som de flesta andra, så har jag lärt mig att man behöver ha ett offentligt jag och en mer privat sfär. Utan att för den skull inte bära med sig sina tankar och ideal på ett gränsöverskridande sätt.

En del av mig förstår att människor har en längtan efter barn. Det har jag också haft. Jag inser att önskan och drivkraften att få barn, är något som innerst inne är en livshändelse, som görs för ens egen skull. Jag förstår också att behovet och önskan initialt handlar om att ”göra barnet själv”.Jag kan därför inte kategoriskt säga att det är fel att på medicinsk väg hjälpa barnlösa människor. I detta vill jag inte dra in debatten som nu är på agendan om surrogatmödraskap. I det har jag en nära nog kategorisk ”nej-sägar sida” som dominerar. Skälen till det är av helt andra slag…

När jag var nyfödd –och här sätter jag ett frågetecken- sägs jag ha lämnats till ett barnhem i Bangladesh. Ibland känner jag att det påverkar mig rätt mycket att inte ha någon sorts kännedom om mina två första år, men oftast så vet jag att det är här och nu som jag lever och i den verkligheten tänker jag att vi alla ska befinna oss i.

Ibland när jag var yngre kunde jag fundera på hur det skulle ha varit att ha adopterats av en annan familj, vilket nästan skedde, på grund av pappersexercis och en temporär ”felfamns-placering” på Arlanda i augusti 1974. (Bilden är från mitt första pass). Ibland undrar jag om jag hade varit balettdansös, lärare, läkare eller journalist, om mina föräldrar blivit andra och intressen av andra slag stimulerats.….men aldrig att jag har tänkt tanken eller haft känslan att mina föräldrar inte är och var mina föräldrar. Jag har mellan åren kunnat ”älska och ogilla” min familj på samma sätt som alla gör emellanåt, inte minst som tonåring.

Fastän jag många gånger reagerar och kanske rentav agerar utifrån det jag läser i media, så är det sällan jag får en slags djupare aha-upplevelse. Idag fick jag det och det kom från ett håll jag absolut inte väntat mig. Carola Häggkvist, som många gånger säger saker som jag absolut inte håller med om, uttrycker något som jag önskar jag kommit på själv, för många år sedan.

Jag är uppvuxen i Pajala kommun i byn Kangos. Det är hemma för mig. Jag är Tornedaling, en stor del av min identitet, den jag är och ”skvallret” om var jag kommer ifrån är så fast förankrat i mina rötter i norra Svergie. En Berggårdare uti fingerspetsarna. Fastän jag bott den största delen av mitt liv i Luleå så är en del av mitt hjärta alltid är i Tornedalen. Inte minst i det hem som min familj delade med min mormor och min morfar.

I mitt hem var Gud närvarande, på ett tillåtande sätt. Det var min mormor, som främst såg till det. Min mormor, som jag kan se som en av mina stora förebilder. En drivande självständig kvinna, som jag tror jag är minst om inte mer lik än många med biologiska band. I mitt hem fanns en morfar, som i mycket var min stora trygghet under mina yngsta år. En man vars en del egenskaper återfinns i min äkta hälft. I mitt hem bråkade jag och brorsan från första stund, precis som riktiga (biologiska?) syskon gör. I mitt hem var min mamma en lågmäld person, givetvis någon jag revolterade mot, fast rätt stillsamt tror jag. Någonstans var och är hon också en av de mest kompetenta personer i världen. ”Andra gör vad de kan, men du gör vad du vill”, sa en granne om mamma en gång. I mitt hem var min pappa den bästa förälder han förmådde att vara, vilket inte var så lätt för honom, men något som jag har försonats med i mina tankar. I mitt hem var alla ”riktiga” och de är de än idag.

Jag tror inte barn ifrågasätter det här så mycket, men många vuxna har gjort det genom åren. När jag har svarat Kangos, på frågan om varifrån jag är. Har det hänt att någon blivit sur och irriterad. När de frågat om jag inte vill träffa mina riktiga föräldrar, har jag svarat att det gör jag ju jämt, varpå deras mungiporna åkt ner än mer. Ungar kom aldrig med såna frågor. De konstaterade vad de faktiskt såg, att jag var brun. Det är ju sant, även om det var kommentarer av både positiva och negativa slag.

”Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod” och jag önskade att jag hade kunnat formulera mig så då många, framförallt vuxna, funderat eller rent av ifrågasatt min ”korrekta existens” som barn eller mina föräldrars dito. Jag tror att längtan efter barn är så stark att biologi inte spelar roll innerst inne, men jag tror också att många vuxna är rädda för sin omgivnings reaktioner. Det har nästan blivit en självklarhet att i första hand se på medicinska åtgärder då graviditetstestet lyser med sin negativa markering. Min avsikt är inte att varken döma eller moralisera, men det finns miljontals barn som behöver föräldrar.

En del av mig är tacksam över att jag fick den chansen. En del av mig tänker att jag var extra efterlängtad, då det ju inte var den enklaste process för mina föräldrar att godkännas som adoptivföräldrar och vänta på barnbesked….som dessutom kunnat få ”egna barn”. En del av mig tänker att det var bara en annan sorts graviditet egentligen inget märkvärdigt.

För både jag och mina föräldrar och släktingarna som där hör till är varken märkvärdiga eller föremål för några egentliga världsrevolutionerande händelser, men jätteriktiga det är vi minsann. Rött blod av kärlek och vilja att vara del i varandras liv flyter i våra ådror. Det hoppas jag gör för alla barn, föräldrar, bonusmor/farföräldrar, deltidssyskon, extra vuxna och de vi väljer att ge en särskild plats i våra liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s