Fungerar förlåt mot sexism?

Jag läste i dagstidningen att mitt parti skakas av en intern sexistdebatt! Debatten har förts på Facebook och jag må möjligen anse att det inte är rätt forum, men hellre där än inte alls! Vi är alla en del av vårt sammanhang och ”tråden” om att inte acceptera att över en tallrik kassler få en insinuant kommentar med en menande blick om att lammkött är att föredra, skulle inte finnas om inte en äldre man ansåg sig ha rätt att tilltala en ung kvinna på det sättet.

Efter ledarskribentens slutsats: sexistdebatt, följer en rad andra citat, som jag antar att skribenten länge velat få ”out of the system”.

Okej, det är väl upp till varje skribent att yttra sig efter egen önskan, men snacka om att slå in en öppen dörr för möjligheten till en debatt som är så viktig att föra. Inte bara i Vänsterpartiet, utan i alla partier, i samhället och hela offentliga rummet. (Den som önskar läsa texten som riktigt väckte min skrivklåda har länken här: http://www.kuriren.nu/ledare/default.aspx?articleid=6348801)

En gång var jag väldigt ung i partiet, drygt 20 år yngre än jag är nu. Jag såg verkligen upp till allt och alla. Oavsett om de tuggade teser eller var superpragmatiska och snudd på socialliberala. Oavsett om de var män eller kvinnor, killar eller tjejer. De var ju vänsterpartister i själ och hjärta. Klart man nickade och log.

Allra mest om det var något en man sa…..för det gjorde ju den större majoriteten av alla andra kvinnor. Vi aktiva v-kvinnor förmådde inte att knyta systerskapsband och opponera oss, kanske för att vi var oroliga för att ”inte tåla skämt”, ”komma med otrevlig stämning” eller varför inte den bästa klassikern av dem alla ”är det den tiden på månaden, lilla gumman…”. Snacka om att internfeminismen lyste med sin frånvaro i det tidiga 1990-talet!

Vid tillfällen hände det att jag erhöll viss uppmärksamhet av manliga kamrater. Kanske inte så politiska, snarare mer personliga, såsom att mina inlägg var gulliga eller unga och ivriga. Jag tog dem, nickade och log mitt allra vackraste. För jag tänkte att om jag någon gång skulle säga något riktigt, riktigt bra, så skulle jag nog få ”kred” för det också.

Bullshit!
Helt otroligt! Jag kan inte idag förstå att jag och andra kvinnor accepterat en endaste liten hel- eller halvsexistisk kommentarer, i hopp om att få bemötas bättre på sikt. Inte bidra till dålig stämning eller vara orolig för att inte ställa till med bråk.

Det värsta var kanske ända en annan rädsla som fanns, en rädsla som förtäcktes genom att jag och säkert andra inbillade oss att det kanske inte var så illa ment. Rädslan om att inte bli trodd eller att bli skuldbelagd. Mannen var ju någon, vem var jag? En liten Ung Vänster/partist, ny, oerfaren och oförberedd på det bemötande jag fick.
Både då och nu, har jag innerst inne svårt att förstå att jag och andra tjejer lät sexistiska kommentarer passera. Kommentarer som ”tänder du på mig när jag har den här deon på mig”, ”var nu en söt flicka och kom och ge mig en kram och var lite glad”, ”flickor, har ni sovit lika gott som jag med kuken mellan benen”, ” jag menar inget illa, för jag är ju feminist och jag älskar ju kvinnor”….

Vad jag gjorde? Ja, log eller skrattade generat och respektive man i fråga, trodde säkerligen att han var en fantastisk begåvning, både som politiker och som stå-uppare. Låt mig konstatera följande: Det handlar inte på något sätt om att inte ha menat något illa. Det handlar om att förstå att ens agerande kan uppfattas illa. Om så skulle råka ske –av misstag, av missuppfattning, av oförstånd, då ber man om ursäkt! Fast det är ju förstås svårt att göra för någon som inte alls förstår det olämpliga i beteendet och kanske rentav tror att han är rolig.

Det här är inget unikt för Vänsterpartiet. Det har jag i samtal med andra kvinnor förstått finns i andra partier. De har jag i samspråk med vänner bortom partiprogram och ideologier förstått finns överallt i samhället. Det är tragiskt, men samtidigt stärkande att veta. Det betyder att det inte beror på mig. Det beror inte ens på en enskild man i sig, även om alla givetvis bär ansvar för den egna handlingen. Det handlar om könsmaktstrukturer om könens över- och underordning. Det handlar om strukturer som är till för att brytas.

Vardagens hjältar är många. I det politiska liv jag lever är det tjejer som säger ifrån. Tjejer som ger ansvaret till dem som äger det och som lägger skulden där den hör hemma. En sådan ska jag bli framöver, både i och utanför parti och politik. För även om jag inte skulle låta sexistiska kommentarer och beteenden passera lika lätt som jag gjorde för 20 år sedan, så har jag långt att gå. Nu vet jag att jag inte går ensam.

Jag frågade min goa lill-kille Artur i morse ”Om du eller någon gör något lite fel eller så på förskolan. Vad säger du då?” Svaret kom fort och tveklöst från Artur: ”Fö’åt!”

Avslutar med att konstatera att Artur, som är två och ett halvt, har potential inför framtiden. Det är förstås klart att en riktigt obehaglig kommentar inte helt ursäktas och definitivt inte elimineras av ett förlåt. Fast det vore åtminstone ett minimikrav av en vuxen människa.

I egenskap av moder med önskan om att klara föräldraskapet, så vill jag lova här och nu att min son ska fostras till att klara av att äta både fisk, kött och grönsaker, utan att ta till ”svinaktiga” kommentarer till sin bordsdam. Promise!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s